Jag aldrig varit deckartypen, varken språk eller dramaturgi tilltalar (om man inte räknar med Femböcker förståss…) och för att vara helt ärlig är det inget jag gråter floder över heller. Det finns så mycket annat bra man kan läsa istället!
Det är sällan jag läser böcker tunnare än 400 sidor, men nu kände jag att det var på tiden jag rörde mig utanför min comfort zone. I veckan besökte jag Myrorna på lunchen och hittade en så härlig liten pocket, tunn och kultig, gulnade blad och lite lagom psykedelisktext; Maria Langs ”Svart sommar”
Eftersom jag inte är ett fan av deckare kommer jag inte heller kommentera själva berättelsen något ingående men det innehåll allt det där man kan tänka sig, familjefejder, journalister, semestrande konstaplar, försvunna brev och så vidare… Något som för mig är minst sagt sekundärt. Det jag däremot är en sucker för är 60-talet i alla dess former! Särskilt det tantiga, jag älskar att läsa texter då min hjärna föreställer sig gammeldags stockholmska (så de pratade på ekot förr i världen), så där lite snabbt, snuvigt vars betoning är olik vår. Tänk er bara det här;
”Men… men begriper du inte…? Jag var ju bekant med Karen, jag står inte ut med att tänka på det, och förresten är jag på nån mysko vänster insyltad i alltihop, det… det går helt sonika inte…”
Åhh, det är så underbart!
Så om ni ser mig fnissandes i en Baden-Baden, iklädd stor solhatt, senapsgul virkad bikini med en lång cigarett i ena handen och en Maria Lang i andra vet ni varför
