Haruki Murakami öppnar existentiellt upp till oändliga mängder tolkningar och möjliga huvudberättelser i ”Kafka på stranden”, en bok vars handling är svår att ge en rättmätig beskrivning till. På flera olika nivåer, från flera perspektiv möter vi spridda, flera olika (dock djupsint välbeskrivna) karaktärer.
Först och främst får vi bekanta oss med Kafka, en 15-årig pojke, i fullt sjå med att fly undan sin far samt den oidipusförbannelse denne lämnat över honom. Denna märkliga kloka unga man finner ett hemlikt bibliotek där nya bekantskaper öppnar upp för erotiska möten och genuin vänskap. Gränser mellan dröm, verklighet, minnen och nutid suddas ut och byter skepnad i en värld nära myter och litteratur. Parallellt och sammanflätat möter vi även en gladlynt äldre man, fråntagen minnen och drömmar, som kan tala med katter samt få fisk och blodiglar att regna från himlen. Något som även återkommer i låten ”Kafka på stranden”, skriven av biblioteksföreståndaren. Bokens ursprungliga samt genomgående onda finner vi en känd karaktär från vårt samhälle, Johnny Walker (Whiskeymannen). Genom hela romanen lyfts det goda och hjälpsamma i människan ständigt fram (eller gör vi vad vi gör för oss själva eller för andra?).
Denna roman kan uppfattas efter denna beskrivning som absurd och ytlig vilket verkligen inte var fallet. Detta är en oerhört djup bok, som av läsaren kan uppfattas på flera olika sätt, sofistikerade tankar och pusselbitar utgör både kärnan och frukten i det som kan uppfattas som ett surrealistiskt skal. Enligt min mening är denna kompott lysande och ger mig ständig påminnelse om att jag borde utsätta mig mer för ifrågasättande av vad jag upplever som ”verklighet” och inte.
Haruki Murakami är en av Japans mest kända författare och har romaner översatta till flera olika språk. Han föddes 1949, son till en buddistisk präst. Båda föräldrarna undervisade i litteratur. I romanen ”Kafka på stranden” finner vi en stark återkoppling till litteratur samt dess betydelse för uppväxt och utveckling. Även buddismen behandlas och det kan uppfattas som en underton där inte religion enskilt kan ge svar till existentiella frågor. I romanen möter vi Överste Sanders (Kentucky Fried Chicken) som ”varken är Gud eller Budda” men kan inta olika former fast står över känslor. Om detta är ironi till det nya Japan som Myrakami ifrågasätter eller en ny ”hjälpande hand” är av läsaren att tolka. Enligt min uppfattning ger det en bild av att varken den västerländska Guden eller Buddha är tillräcklig i sökandet samt öppnandet. Murakami har tidigare både arbetat i skivaffär samt drivit eget café, musiken har ett sammankopplande syfte genom hela romanen och i ett café möter en av bokens karaktärer en stor utveckling. Allt detta bidrar enligt mig till en bredare och djupare berättelse, något som i sin tur ger oss en otroligt mytologiskt samhällsförankrad saga om flera av livets större frågor. En alldeles, alldeles underbar bok!
